En regnig morgon ...

Kaffet framför mig smakar som kaffe brukar. Borde det göra det? Ingenting annat är ju som det brukar. Somligt är bättre, somligt sämre men på något vis gör allting ont. Hjärtat dubblerar sina slag som för att hinna med. Allt känns för stort och jag för liten. Men trots allt smakar kaffet som det ska.

Inspiration och längtan

Inspirerad! Vill veta mer, göra mer, påverka. Mer! Fokuserar på tankar om politik. På hållbart liv. Men mitt i allt, mitt i alla tankar, resonemang och ideologiska tankegångar, kommer längtan efter dig. Längtan efter att dela det nyupptäckta och det återupptäckta. Längtan efter den där kramen och kyssen. Inspiration och längtan. Tankar och känslor.

/Melo - sugen på kyssar och prat

Gardiner på plats - är man hemma då?

Nu har jag hängt upp tyg på metallstänger i rummet och köket. Lampor sitter i taket. Ljuslyktor står på fönsterbänkarna och TV:n står och låter på den nyihopsatta IKEA-hyllan i hörnet. Det är en märkligt blandad känsla av hemma. För det är ju hemma nu. Eller i alla fall hemma nummer två.

Jag bor för första gången sedan jag var tonåring i en etta. Nu är jag snart 35. Det var inte riktigt så jag hade planerat att livet skulle te sig. Men det finns så mycket som hänt sedan jag var tonåring som jag inte hade planerat. Kanske är det så att det oplanerade är det som fyller livet och ger det mening? Även om meningen ibland är så smärtsam att bära att det är så gott som olidligt. Jag vet inte.

Det jag vet är att det bor två motstridiga känslor i mitt hjärta som slåss om utrymme. Ibland vinner den gamla kärleken och sorgen över situationen vi befinner oss i. Ofta vinner den nya förälskelsen - och de stunderna är fantastiska. Men jag är rädd för förälskelsen. Jag är skräckslagen för att hamna i en situation där jag kastat mig ut och först där upptäcker att det jag trodde var sant, inte var det. Men jag är också rädd för att inte ge förälskelsen chansen. Att missa något viktigt, något som var menat att vara. Det vidriga är att det inte finns några svar, det finns inga garantier. Jag kan bara försöka lita på att det som sägs är sant; jag kan bara hoppas på att ödet vill mig väl.

/Melo - trött, förvirrad och kanske hemma

Fy sjutton ...

Hela dagen har jag haft lust att sätta mig ner och skriva något galldrypande bittert. Jag har sökt högt och lågt men den äkta bitterheten har inte velat ramla över mig. Jag får alltså låta mig nöjas med att sura över idiotfan som blängde på mig för att jag stannade med kundvagnen när jag handlade - är inte poängen att man ska stanna och fylla vagnen med saker? Sen kan jag fortsätta med att gnälla över den andra idiotfan som stannade precis framför mig med sin kundvagn och som jag blängde på för att jag blev tvungen att gå runt henne. Vaffan?! Stanna mitt framför så där. Vaddå "men skrev du inte nyss att du surade för att nån bläng..."?? Jo. Och?

Dessutom var det helvetes vackert och doftade satans somrigt av syren under min kvällspromenad. Och fågelkvittrandet sen. Inte ens en myggjävel kom och störde idyllen. Jag blir så förbannad. Här kämpar jag för att få ihop stoff till att skriva något riktigt eländigt och bittert och så gör naturen så!? Vad blev över då? Jo jag fick snällt skriva om kundvagnar istället. Hur tror ni det känns? Naturjävel.

/Melo - förbittrad över att tvingas till kundvagnsbitterhet.

Konstaterar ...

Idag konstaterar jag att livet trots allt är rätt bra. Det finns egentligen väldigt många positiva saker i mitt liv just nu. Saker och människor som gör mig glad. Det är gott att tänka på.

/Melo - konstaterad

Stackars skomakare ...

Det blir en kort semester för skomakaren i år om han (ja ja eller hon!) fortfarande kör på att ha den mellan hägg och syrén. Eller det blir ingen semester. För i den här rekordtidiga sommaren blommar båda samtidigt.

Själv tar jag ledigt från mitt liv och skickar mig själv på retreat. Det är iallafall så jag väljer att se det. Så får vi se vad som händer. Jag har givit upp tanken på något slags eurekauppvaknande, men kanske blir jag överraskad. I vilket fall får jag rum att andas. Och jag ska dessutom ha längre semester än skomakaren. Jag tänker ha tre veckor. Så det så!

Lugnt och stilla ...

"Det händer inte mycket här", sa bovärden, "det är en rätt sömnig by." "Ett gäng pensionärer träffas och spelar bridge i källaren ibland. Och så finns det en affär. Men det är inte mycket hålligång."

Precis det jag behöver alltså. En plats för lugn och ro. För kontemplation. För att andas, skriva och kanske måla. Men framförallt en plats med en dörr jag kan stänga om mig. Min dörr, till min tillflyktsort, en plats som ska vara lugn och stilla.

Men också en plats där man kan köpa choklad när andan faller på.

/Melo - snart lugnare

10.000 bitar

Mitt liv är som ett pussel av små små bitar. Några bitar faller av bordet redan när asken öppnas och gömmer sig i mattans fransar, som om de väntar på att tusen bitar till ska läggas. Som om det först är då de saknade pusselbitarna kommer märkas. Andra bitar faller på plats nästan av sig själv. Delar av motivet anas redan medan andra delar saknar ledtrådar (att titta på locket är fusk!). Det återstår bara att fortsätta lägga pusslet, dag för dag, tills livet visar sig från sin ljusa sida och börjar lägga sig själv.

/Melo - pusslande bit efter bit

Inspirationen tröt och tryter ännu ...

En vecka med många smärtsamma turer går mot helg. Det borde vara bra. Men helgerna innehåller inte jobb som tar bort tankarna från det som är tufft. Så jag längtar till måndag. Och jag längtar tills det slutar kännas som att tusen knivar vrids runt runt runt i bröstet.

Det är ibland svårt att leva, svårt att andas, svårt att känna. Livet är ett lidande ... det var väl det han mediterade över, Sidharta? Och jo, jag tror han var något på spåren.

/Melo - svårmodig och trött

Smärta

Det gör ont,
Det gör rent fysiskt ont,
Och jag gråter över förlorat hopp
Ena stunden

Det gör gott,
Det gör rent fysiskt gott,
Och jag skrattar över funnet hopp
Andra stunden

Däremellan blir tårarna
och skratten sammanblandade.
Jag räds att gå vilse
Att aldrig finna vägen ut

/Melo - vilsnare än vanligt

Sköna maj välkommen!

Idag har jag inte viftat med röda fanor. Jag skulle kunna ha gjort det, jag har inget emot rött fanviftande, men just idag kände jag inte för det. Däremot välkomnar jag maj månad. Äntligen kan vi väl skriva vintern som överstånden? Som förbi och snart, om vi har tur, även bortglömd. Lite "vem minns den snö som föll i fjol". Eller "i fjor". Tydligen beror det på varifrån man är. Nåja, jag helgarderar mig med båda.

Googlade precis lite på "sköna maj välkommen" och inser att det troligen ligger bra till för att vara dagens vanligaste bloggtitel. Instinktivt tänker jag: sudda sudda sudda sudda bort och skriv nåt nytt (sjunges fördelaktligen med Gullan-stämma). Så jag gör det. Suddar alltså, inte sjunger - jag hatar Gullan Bornemark. Men sedan tycker jag att jag är töntig som vill vara unik, så då skriver jag in det igen. Fast lägger till ett utropstecken, vad nu det gör för skillnad.

/Melo - outhärdligt ounik

Ont ska med eld fördrivas

Bål ska i natten bränna mörkret
Slicka grenar, spräcka stenar
Oknytt skräms från dessa nejder
Elden osar, eder svärs,
Väck du vinter för evig tid.

/Melo - häxan som ingen brände

Jag ville jag vore i Indialand

Jodå Gustaf Fröding kunde han med. Jag ville jag vore i Indialand. Jo jag ville verkligen att jag vore det ibland. Dessutom ville jag ha betydligt fler konjunktiv i språket igen. Men jag anar att det är ännu en sak i raden av saker jag inte kan få.

Idag är en dag som inte kommer gå till historien som en av de bra dagarna i mitt liv. Den är sorglig och vemodig. Den gör ångestont i bröstet. Det är så många saker som gör ångestont i mitt bröst just nu. Det är så många saker som ska få plats i mitt bröst dessutom. Känslor som strider mot varandra. Andra känslor som strider för varandra. 

Jag vill ha fjärrkontrollen till mitt liv. Sen ska jag bestämma mig för om jag ska zappa eller pausa. Eller rent av stänga av. Kanske kan de högre makterna visa en annan film istället? Den här verkar verkligen inte vara speciellt rolig att titta på.

/Melo - Trött och sorgsen

Vår

Dagar som denna, när solen värmer och världen doftar vår, då är det förvånansvärt gott att leva. Trots att det finns delar av mig som värker, finns det även delar som jublar och tror på goda tider.

/Melo - för våren

Tänk om livet ...

... bara kunde vara lite enkelt. Tänk om man kunde slippa tänka om. Är så innerligt trött idag. Men visste att det skulle komma. Själen orkar inte hur många turer som helst utan att reagera. Idag reagerar både kropp och själ med huvudvärk och ångest. Men som sagt. Det var nog dags.

/Melo - fast i pusslet, misstänker att vissa bitar saknas och att andra helt enkelt är fel

Mätt, trött och solbränd

Det här måste vara en av de varmaste påskerna någonsin. Det har känts som sommar och jag har understundom nästan trott mig ha semester. Det har varit skönt. Samtidigt har jag även kommit till insikt om en del saker som jag tror är viktiga för min framtid, oavsett hur den kommer te sig. Självinsikt är för det mesta nyttigt tror jag. Även om det ibland leder till att man får börja pussla om sig själv.

Let the pussling begin.

/Melo

Varför har jag en blogg? Och varför är den anonym?

Ja det kan man sannerligen fråga sig. Jag har alltid använt mig av skrivandet som en känsloventil för att undvika total explosion. Ofta skriver jag melodramatiskt vid dessa tillfällen av tryckutjämning. Texterna dryper inte helt sällan av bitterhet. Men det har alltid varit bara för mig, dolda dokument på datorn med mina egna alldeles privata tankar. Så vad har då förändrats?

Jo jag tror svaret är så enkelt att det plötsligt dök upp någon som förstod vad jag sa utan att jag behövde förklara en extra runda. Som förstod ironin och allvaret men även de kluvna känslorna som låg bakom. Och som tyckte om det jag skrev, oavsett om det var bittert eller inte.

Det är smickrande och kittlande att en person man tycker om läser ens tankar. Det är också lite riskabelt. Censurerar jag mig till exempel? Förställer jag mig för att texterna ska motsvara den bild av mig som jag vill upprätthålla? Det enkla svaret på dessa två frågor är: Nej. Jag bestämde mig för att se bloggen som just ett ställe för mina tankar. Endast en person vet vem jag egentligen är, men han vet också att jag inte skriver riktat till någon, utan för mig själv, fast online. Fast jag är lite inkonsekvent där, det får medges. Ibland skriver jag riktat. Det kan inte hjälpas, det blir till ett forum också. Men som huvudregel skriver jag inte till någon, även om jag tycker oerhört mycket om att någon läser det jag skriver.

Jag har insett en hel del om mig själv de sista månaderna. Till exempel hur viktigt det är för mig med bekräftelse. Men också hur viktigt det är för mig att andra tar del av mina tankar och tycker att de är kloka. Samtidigt är jag oerhört rädd att bli kritiserad och avslöjad. Därav den offentliga platsen men den valda anonymiteten. Skapandet av mitt alter ego Melo, som är mitt skrivande jag, har givit mig utrymme och frihet. Dessutom gör det att jag kan vara just ocensurerad.

Slutligen är det här min övningsplats. Jag har precis börjat måla med ord igen. Jag har precis insett hur mycket det betyder för mig och hur mycket jag älskar att skriva. Att ha ett skrivblock online ger mig den knuff jag behöver för att fortsätta skriva något nästan varje dag. Och jag tror att det i slutändan kommer att göra mig till en bättre Melo.

/SkrivarMelo

Ett barn av sin jord

Det är något särskilt att vandra i det som finns kvar av barndomens skogar. Barfota har jag idag tassat bortglömda stigar och hoppat över de strida strömmar som var med och skapade det mod jag nu besitter. Jag gjorde som Ronja när jag var barn och aktade mig för mycket. Jag aktade mig ofta för att hoppa över bäckar. Inte helt sällan hamnade jag mitt i bäcken med en påfallande blötma som resultat. Jag minns att jag aktade mig särskilt för att klättra upp i unga granar tills de böjdes och att jag därefter släppte taget och kanade (rasade?) ner genom grenverket. Kanske inte helt underligt så här i efterhand att min väna moder tvingade mig att byta kläder så snart jag kom hem från skolan.

Jag är och förblir ett skogsbarn. Jag har under årtiondena skaffat mig en social fernissa som gör att jag numera går att ha i möblerade rum. Men jag kan inte annat än att erkänna att jag tycker att en oklättrad stenbumling någonstans är en bortkastad stenbumling. En ovadad bäck är ett slöseri med vatten. Och en osimmad sjö är ett hån mot naturen. Jag trivs bäst barfota i ett skogsbryn. Om jag fick bestämma vad jag ska bli i mitt nästa liv vill jag vara ett skogsrå. Jag ska vandra genom skogarna i jakt på oskyldiga förbipasserande och visa dem en rolig stund. Därefter ska jag försvinna och de ska för evigt undra vem eller vad den där svarthåriga grönögda varelsen var som de träffade på en sommarnatt på vägen genom storskogen. Eller kanske inte, det verkar ensamt. Men som en mellanlandning mellan två liv kanske? Som ett pausnummer.

I vilket fall så livas jag upp av naturens kaosartade ordning och dör en smula när jag tvingas tillbringa för lång tid bland asfalt. Jag är fortfarande den lilla tjejen som står i växtfärgad klänning och tittar granskande på fotografen medan tårna gräver ner sig i gräsmattan. Jag växer ur myllan. Jag är.

/NaturMelo

Konstaterar att det är påsk ...

... och tar därför påskledigt ...

/SlöMelo

Började egentligen på en annan blogpost ...

... men suddade ut den och började om. Fast egentligen har jag inte mycket inspiration, är varm och har en antydan till huvudvärk. Jag har dessutom lagt tre fjärdedels flygbiljett på en dödstråkig värmeräkning. Tänk, hade jag åkt till Indien när jag ville i februari hade jag ju inte behövt betala för värme, den hade ju liksom kommit med av bara farten. Jag tror inte vinter och kyla med påföljande betalningsuppmaning egentligen är ett människovärdigt koncept.

Eller jag vet det: För det första är det kallt som i graven, för det andra är det mörkt som i ett sotararsle och för det tredje får man skyhöga räkningar just för att det är kallt och mörkt. Rättvisan i det? Funderar på om man kan hävda att man är klimatflykting och få uppehållstillstånd i ett varmt land. Ja alltså jag är ju lite kräsen. Det ska finnas vin, män och sång. Jag ska dessutom ha rätt att gå omkring i bikini. Det undantar ju en hög länder. Men det tål att tänkas på. 

Idag är det dock vårvärme på menyn. Så kanske skulle man ha klimatflyktingstatus vartannat halvår? Vinterhalvåret i värmen och sommarhalvåret bland myggen? Ja jag vet, det är ett I-landsproblem. Men nu är jag en I-landsmänniska så jag klagar ändå.

/Melo som snart tar kvasten till Blåkulla

Om jag mår som jag förtjänar ...

... då måste jag ha gjort något gott. Mår nämligen finfint efter en dag som innehållit tårta, påskägg, skratt och frid.  Och lite annat. Påsken ska firas med lugn och förhoppningsvis med god mat. Och ägg. Jag älskar verkligen ägg i alla dess former. Man skulle kunna tycka att jag borde ha tröttnat på dem vid en atkinsdietperiod för en hög med år sedan, men icke. Kokta ägg, stekta ägg, skramlade ägg, ja som sagt ägg. Mums. Påsken är därför en fin högtid. För det är väl därför man firar påsk? Eller?

/PåskMelo

Att vara eller icke vara ...

Det var en stor fråga Hamlet ställde sig. Att vara eller icke vara. Så stora frågor ställer inte jag mig idag, jag är mer inne på att göra eller icke göra. Eller som just nu när jag ställer mig frågan: att promenera eller icke promenera ... Jag borde troligen promenera. Men jag är så trött. Det blir så utan sömn har jag märkt. Hade en sådan där natt när minutvisaren rörde sig snabbt framåt samtidigt som den stod still. Gissar på att den sammantagna sömnen blev sisådär tre timmar. Lägg sedan en dag på det som var som en pjäs av Samuel Beckett ...

Morgondagen ser jag dock fram emot med tillförsikt. Det finns flera bra saker med den. En är definitivt att det är arbetsveckans sista. En annan är att den ska bli solig. Och en tredje är att jag känner på mig att den kommer sluta bra.

Att hoppas eller icke hoppas ... nja den frågan är ju inte fullt så svår. Jag hoppas.

/Melo - fortfarande med lust att nödrimma men inte med ork att hitta på något.

Liten tanke

Man ska icke väcka harm genom att begå haram.
Men är det rätt för alla att halalla?

/Melo - idag på nödrimshumör

Geni och galenskap

Sitter på toppen av världen och funderar på varför de mest geniala texterna skrivits av de trasigaste själarna. Är det så att den konstnärliga drivkraften kräver ett visst mått av olycka och galenskap?

Kanske är olycka ett måste för att se saker i nya perspektiv? Kanske måste man skära av sig örat för att måla riktigt vackra solrosor? Eller är det tvärtom ett sätt för universat att utjämna? Du är visserligen talangfull men du kan inte få allt, varsågod här har du lite hjärtesorg för balansens skull.

Ja inte vet jag, men man kan ju undra!

/Melo

Att andas och läsa

Det är lättare att andas när man sitter på en solvarm stubbe på en södersluttning och lyssnar på fågelkvitter en aprileftermiddag. Man kan nästan se hur moder jord sträcker på sig för att vakna på riktigt. Dessutom tittade små vitsippor blygt fram mellan grässtråna. Skönt. Blev sittande i två timmar med en bok i handen som handlade om att ifrågasätta en hel del klassisk psykoterapi. Något ska man ju läsa tänker jag.

Det fanns några uppfriskande tankar. Till exempel att man inte måste börja med att älska sig själv. Det är lättare att se till att göra saker så att andra gillar dig. Gillar andra dig kommer du automatiskt tycka bättre om dig själv. Jag måste säga att det faktiskt känns logiskt på något vis. En annan tanke var att man inte alls måste arbeta igenom varje jobbig sak i livet. Ibland kan man gå vidare i stället. Saker gör ont, det kan vara nyttigt i sig. En rätt klok tanke det med. Andra saker var mindre kloka men de orkar jag inte rada upp ikväll.

På det hela taget en bra helg, trots förkylning. Men den kom väl inte helt oväntat.

/Sömnig Melo

Konstaterar ...

... för inte första gången att DN debatt borde införa någon form av idiotibegränsande funktion. Det är så oerhört fascinerande att läsa något så urbota korkat som dagens debattinlägg om aborter. Att dessutom försöka följa med i de "slutsatser" som dras gömda bakom akademiska floskler gör mig yr i huvudet. Så urbota korkat. Så undermåligt genomarbetat. Fascinerande. Kan man bli doktor på det borde jag fan vara professor vid Oxford.

/Melo

Bara människa

I morse kom jag på varför jag understundom faller som jag gör. Tydligen är det så att jag bara är människa. Det var då fan också. Jag trodde att jag var bättre än så.

Jag står som fjättrad av hundra symboliska rep som alla drar åt olika håll. Önskningar och viljor. Krav och förväntningar. Repen är alla spända som fiolsträngar och leder åt riktningar jag inte vet något om. För att inte slitas sönder måste jag gräva ner mina fötter i stenen och stå still. Så jag gör det. Andas och står still. Det kan tyckas att jag är passiv i det läget. Men den som vet att se efter ser att jag testar repen. Vilka är starka, vilka är till för att stötta mig och vilka är till för att dra ner mig i avgrunden? Jag vet inte det ännu.

Jag är bara människa, därför kommer det ta tid. Jag kommer falla ibland, men med fötterna fast i marken kommer jag också att resa mig efter fallen. Jag är bara människa. Men jag vill tro, och det gör jag också, att jag är ett hyfsat starkt och envist exemplar. När jag andats länge nog och listat ut vilka rep som är riktiga att följa, då kommer jag att göra det. Då kommer jag att kapa de rep som inte är bra. Men det blir senare och inte nu.

/Melo – bara människa

Samarbetet gick över alla upparbetade gränser

Flera delar av mig har samarbetat idag. Dels den trotsiga inre tonårsbruden, hon som är arg och skiter i allt. Dels Pundarjaget som verkligen verkligen tyckte sig förtjäna en gigantfix av dopamin. Dels det lilla inre osäkra jaget som bara så förtvivlat gärna ville känna sig omtyckt en stund. De samarbetade, smidde planer, lade upp taktik. De planterade möjligheter, förringade anledningar till att inte. Det är ju ändå vår för helvete! Lev lite! sa Tonårsbruden. Jo men det är ju ändå fredag, var lite juste nu föffan, du kan ju leva rent imorrn! sa Pundarjaget. Men ... han tycker ju om mig ... inte så många gör det, viskade det lilla inre osäkra jaget.

De har gått och lagt sig nu. De har lämnat mig kvar i det här ... självföraktande tillståndet. Var inte för tuff mot dig själv sa du. Nä just det. Fethaja att det inte fungerar så. Nu är det värre. Innan var det illa. Man måste inte älska sig själv. Det är nog fan tur det, jag tycker inte ens lite om mig just nu. Inte ens lite lite. Jag tycker att jag är svag och patetisk. Så, där var det sagt, konstaterat och nedpräntat. Svag och patetisk.

Och jag är så ARG på mig själv. Och jo jag är faktiskt arg på dig med. Även om jag vet att jag är en vuxen människa som fattar mina egna beslut så gjorde du det inte lätt för mig idag. Inte lätt alls. Därför är jag arg på dig med. För du visste att jag var svag och du gav mig villigt det jag var svagast för fastän du visste att jag skulle straffa mig själv för det. Ansvaret ligger på mig. Men du får stå ut med att jag lägger en del på dig också.

Fan för det, fan för alla jävla viljor, signalsubstanser och vad det nu än är. Fan. Fan. Fan.

/Svaga jävla förbannade Melo

Så nära och ändå så långt borta ...

Så stod du där. Kanske en meter bort på sin höjd. Så nära. Men avståndet vår viljekraft skapade var enormt. Så långt borta. Det var fint att se dig. Hoppas du kände det samma.

Bara en snabb fix till, det kan väl inte skada?

Jag tror att jag vet hur det är att vara beroende. Att känna ett så starkt sug att hjärnan börjar hitta på anledningar till att det visst är ok. Bara en liten fix till. Det kan ju inte skada. Så blir jag starkare och sen, SEN, kan jag stå emot. Ha! Jag är verkligen kass på att stå emot.

Vad jag knarkar? Ja enligt vetenskapen är det väl dopamin och noradrenalin. De oerhört starka kroppsegna droger som bildas när man är förälskad. Som produceras i stora kvantiteter när man ser, hör, pratar med eller tänker på den man är förälskad i. Och allt detta styrs av den lilla primitiva del som har fått det passande namnet reptilhjärnan. Den är inte smart alls. Tänker mest på fortplantning faktiskt. Och på att dopamin (hyfsat likt amfetamin förresten) är gott. Därför försöker den lille jäveln övertyga resten av hjärnan att allt är tillåtet eftersom det får dig att må bra. Då.

Dopamin ger sug, precis som allt annat uppåttjack skulle jag tro. Det ger också baksmälla, värre bakmälla har jag sällan känt. Den kommer när verkligheten kommer ikapp och skuldkänslorna börjar snurra. När reptilhjärnan vilar en sällsynt liten stund och låter storhjärnan få lite tankeutrymme, då kommer ångesten. Sen kommer löftena om att nu får det vara nog. Nu ska jag tänka efter, före.

Sen vaknar reptilhjärnan igen, tar över kontrollen, och allt börjar om på nytt.

/PundarMelo

Ord

Ord fascinerar mig. Jag älskar ordbyggen och sammansättningar. Att göra nya ord för att det är roligt och för att de ibland behövs. Att skriva. Att få ge uttryck. Men även att läsa andras ordbyggen. Citerar därför dagens bästa: Att inte vara halalls. Det är intelligent humor.

/Melo

Idag är tankarna flyktiga ...

De kontrollerade tankarna flyr mig idag,
villar in sig på egna vägar och irrar fram och tillbaka.
Undrar
Saknar
Funderar
Inga svar står att finna idag heller.

Jag kan springa!

Idag är en bra dag, den började bra med vänskapligt prat och den har fortsatt bra med vårstädning utomhus och löptur i skog och mark.

Det är förresten något helt otroligt att inse att man kan fortsätta springa, att inte andan tar slut bara för att man passerat några hundra meter elljusspår. Idag kändes det som om jag kunde fortsätta för alltid, med den ljumma vårvinden i ansiktet och bra musik i hörlurarna. Tänk att jag bara för drygt ett år sedan vägde 18 kg mer än nu och dessutom knappt kunde promenera (läs: sakta ta mig framåt flåsande) 2 km utan att stanna och vila. Där vill jag aldrig hamna igen.

Idag lycklig och glad,

/Melo

Önskar ...

... att jag kunde lyfta och flyga rakt mot solen. Låta vindarna bära ett tag tills armarna inte orkade mer. Och sedan störta mot jorden tills allt tog slut.

Att sopa under mattan eller lägga upp på bord

Jag testade att sopa undan och lägga en stor matta över allt. Jag vägrade prata om att man faktiskt såg att det låg någonting under den. Jag insåg slutligen att man måste lägga upp allt på bordet, om inte annat för att undvika snubblande på fyllan. Det var bra. Det blev ärligare så. Ibland är saker som de är, men man måste försöka ändå. Man kan inte få allt, men var skulle man ställa det.

/Melo

Min inre tonåring

Min inre tonåring är högröstad och svårtystad. Du får inte säger jag. Skit i det du säger hon, medan hon knycker på nacken. Jag hatar dig, säger hon sen, du fattar ju ändå ingenting. Men jag fattar, jag är ju ändå hon och hon är jag. Visst fattar jag. Att vilja men inte få. Att tvinga sig att välja väg. Det gör ont. Men kanske blir jag vuxen av det slutligen.

/Melo

Recept mot toppen!

Om hjärtat riskerar att brista: Leta upp högsta möjliga topp i närheten. Snöra på dig löparskorna. Spring. Allt vad ditt hjärta förmår. Öka lite till, ända tills hjärtat brister. Fysisk smärta slår den psykiska. Vehrgang.

Upp å ner, ner å upp ...

Från marskatt till aprilväder. Från solsken till regn till frost till värme. Upp å ner, ner å upp. Det kanske är så livet ska vara?

/Melo

Det finns en tid för allt ...

Tiden just nu är för det första SOMMARTID. Det är icke att förakta. Faktum är att det alltid borde vara sommar.

Tiden just nu är för det andra TID FÖR EFTERTANKE. Det är bra. Att tänka efter före och sortera.

Tiden just nu är för det tredje TID FÖR STYRKA. Min styrka. Den jag är i mig själv. Och jag är stark. Och glad.

/Melo

Trött, tröttare, Melo

En vana ska inte bara brytas så där. Inte utan att tas upp igen. Därför skriver jag ett inlägg trots att jag är så trött att jag knappt kan se tangenterna. Dagen har varken varit dramatisk eller bitter men den har varit lång. Mycket lång. Skönt som omväxling. Med odramatiskheten och obitterheten menar jag, inte långheten. Lugn och tystnad är vad som behövs för att återuppta min forna styrka. Och sömn. Så det är nästa sak jag planerar att återuppta: sovande. Imorgon kanske jag får för mig att börja äta igen. Vem vet?

Asch, där blev jag ju melodramatisk igen. Nåja, det är ju ändå jag.

/Melo 

Till dig

Jag ville skriva något vackert,
men mina händer darrar fortfarande.
Mitt sinne genomljuds av din röst,
så att mina tankar stannar upp.
Du finns

Själv är bäste dräng men ensam är inte stark

Kvällens ord delades och blev ett. Ensamhet föder ångest. Utanförskap, inbillat eller verkligt, föder sorg. Allt sammantaget ger magont och önskan om att försvinna. Så mycket enklare det skulle vara om man var någon annanstans än här.

Kvällens dikt är av Pär Lagerkvist:

Betydelselöst

Det mesta är så betydelselöst.
Men så finns det någonting oerhört som stiger upp som
ett glödande moln på himlen
och förtär allt.
Då blir allting förvandlat
och det som nyss tycktes dig av största värde
har inget värde alls för dig mer.
Och du går bort genom alltings aska
och är själv aska.

Det mesta är så betydelselöst.


/Melo

Kvällens ord: Glängest

GLÄNGEST gläng³est², r. l. m. l. f.; best. -en. 

[GLÄNGEST]

1. egenskap(en) l. förhållande(t) l. tillstånd(et) l. känsla(n) att vara glad samtidigt som man är fylld av ångest (se GLAD, adj.¹ + ÅNGESTFYLLD, adj.¹); tillfredsställelse, fägnad, hugnad, gamman, fröjd; i kombination med känslor av ängslan, oro, farhåga (att ngt obehagligt l. olyckligt är för handen l. skall inträffa).


/Melo

Om man inte visste bättre skulle man kunna tro ...

... att det är vinter bara för att det snöar
... att gudarna motarbetar en bara för att man motarbetar sig själv
... att kärnkraftsverk är säkra
... att livet är svårt eller för all del enkelt
... att saker blir bättre av att man lider mer än de man sårat
... att ålder föder visdom
... att man har ett val när det kommer till kritan
... att det här inlägget kommer fortsätta i en evighet

/Melo

Finns det någon som har en biljett till Flyktialand?

Att flykt kan vara så tilltalande. Känner ödmjukhet inför människor, tidigare av mig dömda och föraktade, som rymt ett halvt jordklot bort. Jag förstår nu. Vill göra det samma. Att stanna kvar och se vad man orsakat gör ont. Att inse att man inte ångrar det hela gör ondare. Att se sig själv i spegeln och förstå att man inte är bättre än någon annan människa ... det däremot är nyttigt, mitt i smärtan.

Det finns de som säger att jag inte är usel. Men jag tror att en hel del faktiskt skulle säga att jag är det. För det skulle jag sagt. Skärp dig, skulle jag sagt, det är väl för fan bara att undvika situationen?! Nej. Det var aldrig så enkelt. Situationen spårade ur så snart den uppstod, redan då var det för sent. Man ska inte döma. Men det gör man i alla fall.

Och ändå skulle jag inte göra ogjort. Vill inte.

/Melo

Lättare att tänka efter ... efter.

Var det egentligen så smart det där? Jag menar hur låter det här scenariot: Ska vi göra något riktigt dumt som ett experiment? Vi letar upp en holme i havet som drabbas ofta och mycket av jordbävningar. Vi tar ca 128 miljoner människor å sätter dem på sagda holme. Eftersom de inte får plats på ett plan, bygger vi oerhört höga hus och sätter in människorna i. Vi gör så att de äter rå fisk. Gärna stark och salt rå fisk. Vi skakar holmen lite ibland för spännings skull. Troligen börjar vi tröttna här och vill slänga in ett wildcard i experimentet. Vilket kan vara bäst med tanke på att holmen redan haft problem med att någon snarstucken nation tappade lite kärnvapen på dem? Borde man inte kunna ta den idén å springa iväg med den lite lagom? Skulle vi inte kunna bygga, hmmm, låt oss säga kanske, äh är inte det lite väl många ... Men ok, låt oss säga att vi lite slumpartat kastar ut en sisådär 17 kraftverk med 55 kärnreaktorer på holmen. Vi försäkrar såklart att allt är säkert och att det inte finns någon risk för problem. Ingen risk alls. Är ni med? Ska vi öka spänningen med experimentet lite? Ok. Vi skakar holmen jättemycket. Ooooops. Ajdå. Det gick ju inte alls bra. Men vet ni, om vi bara håller minen, låter en man gråtande be om ursäkt i TV och LJUGER för befolkningen om den riktiga faran, då blir det inget problem. Så gör vi.

Som sagt. Var det egentligen så smart det där? Och varför känns det som en synonym till mitt liv? Melodramatiskt nog? Tackar!

/Melo

Man ska inte skåda given glädje i mun ...

Av någon anledning blev jag precis glad. Det räcker med det.

/Melo

Var finns ett par stålskodda Docs när man behöver dem ...

Mitt liv, som det är nu, är surrealistiskt utan gräns. Häromdagen ville jag sparka in huvudet på ödesgudarna. Det vill jag idag också. Med stålskodda docs på tassarna. Jag tror, helt seriöst, att jag håller på att bli galen. Jag är inte ett jag längre, utan fler. Som en hyfsat vardagssplittrad person borde jag ju kunna leva med det tänker jag. Men att kastas från lycka till misär för att sedan kastas upp igen ... det är helt enkelt inte coolt.

Kort idag, men bättre än inget,

/Melo

Har du någonsin sett en halvsläckt lampa?

Earth Hour. Jo det är en bra idé! Faktiskt! Men precis som med konceptet Kvinnodagen känns det lite ... ja lite. Som att man kan döva sitt samvete genom att släcka en lampa, eller ja alla lampor, i en timme. Visst, man måste göra nåt. Jag kommer att släcka för att det är bättre än att inte göra det. Men inte fan dövar det mitt samvete. Och dövar det ditt samvete så borde du faktiskt tänka en gång till. Minst. Men släck ändå, det är inte det jag menar.

Här kan ni kanske ana att jag kan bli lite rabiat också, förutom melodramatisk och bitter. Jo då, så är det.

Apropå lampor och mina egenheter så beskrev jag mig själv häromdagen för en nyfunnen vän, det var då jag kom på bloggnamnet förresten. I allafall så konstaterade jag att jag är av eller på. Mörk eller ljus. Ledsen eller glad. Och jag frågade honom om han någonsin sett en halvsläckt lampa. Han skrattade. Och kallade mig charmig. Då blev jag ljus, glad och på. Jag tar tillvara de stunderna just nu. Mitt humör lär hamna sex fötter under om bara ett litet tag igen, nu är det i allafall i markplan. Markplan är förhållandevis bra. Förhållandet däremot, det är just nu varken vist eller bra. Men mer om det en annan bitter dag.

Här för att stanna,

/Melo

Dagens låt: Noice – Du lever bara en gång

Earth Hour - släck för en ljusare framtid | Världsnaturfonden WWF

Sex fötter under ytan

Jo precis sex fötter under befinner sig mitt humör idag. Levande begravt i en billig kista av kartong. Kall och blöt marsjord. Troligen har dödgrävaren dessutom krossat locket för att jorden ska rinna in så han slipper återkomma med mer jord när kistan ruttnat ihop.

Och det är dessutom helt mitt fel. Eller livets. Eller det förbannade jävla kosmos fel. Finns ödesgudar skulle jag vilja ge dem stryk. Skulle vilja sparka in huvudet på dem. För att tacka liksom. Tack så jävla mycket för den snurren i mitt liv. Hoppas det är roligt att titta på när allt rasar. Peta gärna lite där det gör ont när ni redan håller på. Varsågod här har ni ett ton salt som ni kan använda också.

Melodramatisk och bitter? Jag sa ju det. Välkomna hit om ni orkar.