Nu har jag hängt upp tyg på metallstänger i rummet och köket. Lampor sitter i taket. Ljuslyktor står på fönsterbänkarna och TV:n står och låter på den nyihopsatta IKEA-hyllan i hörnet. Det är en märkligt blandad känsla av hemma. För det är ju hemma nu. Eller i alla fall hemma nummer två.
Jag bor för första gången sedan jag var tonåring i en etta. Nu är jag snart 35. Det var inte riktigt så jag hade planerat att livet skulle te sig. Men det finns så mycket som hänt sedan jag var tonåring som jag inte hade planerat. Kanske är det så att det oplanerade är det som fyller livet och ger det mening? Även om meningen ibland är så smärtsam att bära att det är så gott som olidligt. Jag vet inte.
Det jag vet är att det bor två motstridiga känslor i mitt hjärta som slåss om utrymme. Ibland vinner den gamla kärleken och sorgen över situationen vi befinner oss i. Ofta vinner den nya förälskelsen - och de stunderna är fantastiska. Men jag är rädd för förälskelsen. Jag är skräckslagen för att hamna i en situation där jag kastat mig ut och först där upptäcker att det jag trodde var sant, inte var det. Men jag är också rädd för att inte ge förälskelsen chansen. Att missa något viktigt, något som var menat att vara. Det vidriga är att det inte finns några svar, det finns inga garantier. Jag kan bara försöka lita på att det som sägs är sant; jag kan bara hoppas på att ödet vill mig väl.
/Melo - trött, förvirrad och kanske hemma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar