En regnig morgon ...

Kaffet framför mig smakar som kaffe brukar. Borde det göra det? Ingenting annat är ju som det brukar. Somligt är bättre, somligt sämre men på något vis gör allting ont. Hjärtat dubblerar sina slag som för att hinna med. Allt känns för stort och jag för liten. Men trots allt smakar kaffet som det ska.

Inspiration och längtan

Inspirerad! Vill veta mer, göra mer, påverka. Mer! Fokuserar på tankar om politik. På hållbart liv. Men mitt i allt, mitt i alla tankar, resonemang och ideologiska tankegångar, kommer längtan efter dig. Längtan efter att dela det nyupptäckta och det återupptäckta. Längtan efter den där kramen och kyssen. Inspiration och längtan. Tankar och känslor.

/Melo - sugen på kyssar och prat

Gardiner på plats - är man hemma då?

Nu har jag hängt upp tyg på metallstänger i rummet och köket. Lampor sitter i taket. Ljuslyktor står på fönsterbänkarna och TV:n står och låter på den nyihopsatta IKEA-hyllan i hörnet. Det är en märkligt blandad känsla av hemma. För det är ju hemma nu. Eller i alla fall hemma nummer två.

Jag bor för första gången sedan jag var tonåring i en etta. Nu är jag snart 35. Det var inte riktigt så jag hade planerat att livet skulle te sig. Men det finns så mycket som hänt sedan jag var tonåring som jag inte hade planerat. Kanske är det så att det oplanerade är det som fyller livet och ger det mening? Även om meningen ibland är så smärtsam att bära att det är så gott som olidligt. Jag vet inte.

Det jag vet är att det bor två motstridiga känslor i mitt hjärta som slåss om utrymme. Ibland vinner den gamla kärleken och sorgen över situationen vi befinner oss i. Ofta vinner den nya förälskelsen - och de stunderna är fantastiska. Men jag är rädd för förälskelsen. Jag är skräckslagen för att hamna i en situation där jag kastat mig ut och först där upptäcker att det jag trodde var sant, inte var det. Men jag är också rädd för att inte ge förälskelsen chansen. Att missa något viktigt, något som var menat att vara. Det vidriga är att det inte finns några svar, det finns inga garantier. Jag kan bara försöka lita på att det som sägs är sant; jag kan bara hoppas på att ödet vill mig väl.

/Melo - trött, förvirrad och kanske hemma

Fy sjutton ...

Hela dagen har jag haft lust att sätta mig ner och skriva något galldrypande bittert. Jag har sökt högt och lågt men den äkta bitterheten har inte velat ramla över mig. Jag får alltså låta mig nöjas med att sura över idiotfan som blängde på mig för att jag stannade med kundvagnen när jag handlade - är inte poängen att man ska stanna och fylla vagnen med saker? Sen kan jag fortsätta med att gnälla över den andra idiotfan som stannade precis framför mig med sin kundvagn och som jag blängde på för att jag blev tvungen att gå runt henne. Vaffan?! Stanna mitt framför så där. Vaddå "men skrev du inte nyss att du surade för att nån bläng..."?? Jo. Och?

Dessutom var det helvetes vackert och doftade satans somrigt av syren under min kvällspromenad. Och fågelkvittrandet sen. Inte ens en myggjävel kom och störde idyllen. Jag blir så förbannad. Här kämpar jag för att få ihop stoff till att skriva något riktigt eländigt och bittert och så gör naturen så!? Vad blev över då? Jo jag fick snällt skriva om kundvagnar istället. Hur tror ni det känns? Naturjävel.

/Melo - förbittrad över att tvingas till kundvagnsbitterhet.

Konstaterar ...

Idag konstaterar jag att livet trots allt är rätt bra. Det finns egentligen väldigt många positiva saker i mitt liv just nu. Saker och människor som gör mig glad. Det är gott att tänka på.

/Melo - konstaterad

Stackars skomakare ...

Det blir en kort semester för skomakaren i år om han (ja ja eller hon!) fortfarande kör på att ha den mellan hägg och syrén. Eller det blir ingen semester. För i den här rekordtidiga sommaren blommar båda samtidigt.

Själv tar jag ledigt från mitt liv och skickar mig själv på retreat. Det är iallafall så jag väljer att se det. Så får vi se vad som händer. Jag har givit upp tanken på något slags eurekauppvaknande, men kanske blir jag överraskad. I vilket fall får jag rum att andas. Och jag ska dessutom ha längre semester än skomakaren. Jag tänker ha tre veckor. Så det så!

Lugnt och stilla ...

"Det händer inte mycket här", sa bovärden, "det är en rätt sömnig by." "Ett gäng pensionärer träffas och spelar bridge i källaren ibland. Och så finns det en affär. Men det är inte mycket hålligång."

Precis det jag behöver alltså. En plats för lugn och ro. För kontemplation. För att andas, skriva och kanske måla. Men framförallt en plats med en dörr jag kan stänga om mig. Min dörr, till min tillflyktsort, en plats som ska vara lugn och stilla.

Men också en plats där man kan köpa choklad när andan faller på.

/Melo - snart lugnare

10.000 bitar

Mitt liv är som ett pussel av små små bitar. Några bitar faller av bordet redan när asken öppnas och gömmer sig i mattans fransar, som om de väntar på att tusen bitar till ska läggas. Som om det först är då de saknade pusselbitarna kommer märkas. Andra bitar faller på plats nästan av sig själv. Delar av motivet anas redan medan andra delar saknar ledtrådar (att titta på locket är fusk!). Det återstår bara att fortsätta lägga pusslet, dag för dag, tills livet visar sig från sin ljusa sida och börjar lägga sig själv.

/Melo - pusslande bit efter bit

Inspirationen tröt och tryter ännu ...

En vecka med många smärtsamma turer går mot helg. Det borde vara bra. Men helgerna innehåller inte jobb som tar bort tankarna från det som är tufft. Så jag längtar till måndag. Och jag längtar tills det slutar kännas som att tusen knivar vrids runt runt runt i bröstet.

Det är ibland svårt att leva, svårt att andas, svårt att känna. Livet är ett lidande ... det var väl det han mediterade över, Sidharta? Och jo, jag tror han var något på spåren.

/Melo - svårmodig och trött