Kaffet framför mig smakar som kaffe brukar. Borde det göra det? Ingenting annat är ju som det brukar. Somligt är bättre, somligt sämre men på något vis gör allting ont. Hjärtat dubblerar sina slag som för att hinna med. Allt känns för stort och jag för liten. Men trots allt smakar kaffet som det ska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar