Min inre tonåring är högröstad och svårtystad. Du får inte säger jag. Skit i det du säger hon, medan hon knycker på nacken. Jag hatar dig, säger hon sen, du fattar ju ändå ingenting. Men jag fattar, jag är ju ändå hon och hon är jag. Visst fattar jag. Att vilja men inte få. Att tvinga sig att välja väg. Det gör ont. Men kanske blir jag vuxen av det slutligen.
/Melo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar