Jag tror att jag vet hur det är att vara beroende. Att känna ett så starkt sug att hjärnan börjar hitta på anledningar till att det visst är ok. Bara en liten fix till. Det kan ju inte skada. Så blir jag starkare och sen, SEN, kan jag stå emot. Ha! Jag är verkligen kass på att stå emot.
Vad jag knarkar? Ja enligt vetenskapen är det väl dopamin och noradrenalin. De oerhört starka kroppsegna droger som bildas när man är förälskad. Som produceras i stora kvantiteter när man ser, hör, pratar med eller tänker på den man är förälskad i. Och allt detta styrs av den lilla primitiva del som har fått det passande namnet reptilhjärnan. Den är inte smart alls. Tänker mest på fortplantning faktiskt. Och på att dopamin (hyfsat likt amfetamin förresten) är gott. Därför försöker den lille jäveln övertyga resten av hjärnan att allt är tillåtet eftersom det får dig att må bra. Då.
Dopamin ger sug, precis som allt annat uppåttjack skulle jag tro. Det ger också baksmälla, värre bakmälla har jag sällan känt. Den kommer när verkligheten kommer ikapp och skuldkänslorna börjar snurra. När reptilhjärnan vilar en sällsynt liten stund och låter storhjärnan få lite tankeutrymme, då kommer ångesten. Sen kommer löftena om att nu får det vara nog. Nu ska jag tänka efter, före.
Sen vaknar reptilhjärnan igen, tar över kontrollen, och allt börjar om på nytt.
/PundarMelo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar