I morse kom jag på varför jag understundom faller som jag gör. Tydligen är det så att jag bara är människa. Det var då fan också. Jag trodde att jag var bättre än så.
Jag står som fjättrad av hundra symboliska rep som alla drar åt olika håll. Önskningar och viljor. Krav och förväntningar. Repen är alla spända som fiolsträngar och leder åt riktningar jag inte vet något om. För att inte slitas sönder måste jag gräva ner mina fötter i stenen och stå still. Så jag gör det. Andas och står still. Det kan tyckas att jag är passiv i det läget. Men den som vet att se efter ser att jag testar repen. Vilka är starka, vilka är till för att stötta mig och vilka är till för att dra ner mig i avgrunden? Jag vet inte det ännu.
Jag är bara människa, därför kommer det ta tid. Jag kommer falla ibland, men med fötterna fast i marken kommer jag också att resa mig efter fallen. Jag är bara människa. Men jag vill tro, och det gör jag också, att jag är ett hyfsat starkt och envist exemplar. När jag andats länge nog och listat ut vilka rep som är riktiga att följa, då kommer jag att göra det. Då kommer jag att kapa de rep som inte är bra. Men det blir senare och inte nu.
/Melo – bara människa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar