Det är något särskilt att vandra i det som finns kvar av barndomens skogar. Barfota har jag idag tassat bortglömda stigar och hoppat över de strida strömmar som var med och skapade det mod jag nu besitter. Jag gjorde som Ronja när jag var barn och aktade mig för mycket. Jag aktade mig ofta för att hoppa över bäckar. Inte helt sällan hamnade jag mitt i bäcken med en påfallande blötma som resultat. Jag minns att jag aktade mig särskilt för att klättra upp i unga granar tills de böjdes och att jag därefter släppte taget och kanade (rasade?) ner genom grenverket. Kanske inte helt underligt så här i efterhand att min väna moder tvingade mig att byta kläder så snart jag kom hem från skolan.
Jag är och förblir ett skogsbarn. Jag har under årtiondena skaffat mig en social fernissa som gör att jag numera går att ha i möblerade rum. Men jag kan inte annat än att erkänna att jag tycker att en oklättrad stenbumling någonstans är en bortkastad stenbumling. En ovadad bäck är ett slöseri med vatten. Och en osimmad sjö är ett hån mot naturen. Jag trivs bäst barfota i ett skogsbryn. Om jag fick bestämma vad jag ska bli i mitt nästa liv vill jag vara ett skogsrå. Jag ska vandra genom skogarna i jakt på oskyldiga förbipasserande och visa dem en rolig stund. Därefter ska jag försvinna och de ska för evigt undra vem eller vad den där svarthåriga grönögda varelsen var som de träffade på en sommarnatt på vägen genom storskogen. Eller kanske inte, det verkar ensamt. Men som en mellanlandning mellan två liv kanske? Som ett pausnummer.
I vilket fall så livas jag upp av naturens kaosartade ordning och dör en smula när jag tvingas tillbringa för lång tid bland asfalt. Jag är fortfarande den lilla tjejen som står i växtfärgad klänning och tittar granskande på fotografen medan tårna gräver ner sig i gräsmattan. Jag växer ur myllan. Jag är.
/NaturMelo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar