Sitter på toppen av världen och funderar på varför de mest geniala texterna skrivits av de trasigaste själarna. Är det så att den konstnärliga drivkraften kräver ett visst mått av olycka och galenskap?
Kanske är olycka ett måste för att se saker i nya perspektiv? Kanske måste man skära av sig örat för att måla riktigt vackra solrosor? Eller är det tvärtom ett sätt för universat att utjämna? Du är visserligen talangfull men du kan inte få allt, varsågod här har du lite hjärtesorg för balansens skull.
Ja inte vet jag, men man kan ju undra!
/Melo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar