Flera delar av mig har samarbetat idag. Dels den trotsiga inre tonårsbruden, hon som är arg och skiter i allt. Dels Pundarjaget som verkligen verkligen tyckte sig förtjäna en gigantfix av dopamin. Dels det lilla inre osäkra jaget som bara så förtvivlat gärna ville känna sig omtyckt en stund. De samarbetade, smidde planer, lade upp taktik. De planterade möjligheter, förringade anledningar till att inte. Det är ju ändå vår för helvete! Lev lite! sa Tonårsbruden. Jo men det är ju ändå fredag, var lite juste nu föffan, du kan ju leva rent imorrn! sa Pundarjaget. Men ... han tycker ju om mig ... inte så många gör det, viskade det lilla inre osäkra jaget.
De har gått och lagt sig nu. De har lämnat mig kvar i det här ... självföraktande tillståndet. Var inte för tuff mot dig själv sa du. Nä just det. Fethaja att det inte fungerar så. Nu är det värre. Innan var det illa. Man måste inte älska sig själv. Det är nog fan tur det, jag tycker inte ens lite om mig just nu. Inte ens lite lite. Jag tycker att jag är svag och patetisk. Så, där var det sagt, konstaterat och nedpräntat. Svag och patetisk.
Och jag är så ARG på mig själv. Och jo jag är faktiskt arg på dig med. Även om jag vet att jag är en vuxen människa som fattar mina egna beslut så gjorde du det inte lätt för mig idag. Inte lätt alls. Därför är jag arg på dig med. För du visste att jag var svag och du gav mig villigt det jag var svagast för fastän du visste att jag skulle straffa mig själv för det. Ansvaret ligger på mig. Men du får stå ut med att jag lägger en del på dig också.
Fan för det, fan för alla jävla viljor, signalsubstanser och vad det nu än är. Fan. Fan. Fan.
/Svaga jävla förbannade Melo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar