Att flykt kan vara så tilltalande. Känner ödmjukhet inför människor, tidigare av mig dömda och föraktade, som rymt ett halvt jordklot bort. Jag förstår nu. Vill göra det samma. Att stanna kvar och se vad man orsakat gör ont. Att inse att man inte ångrar det hela gör ondare. Att se sig själv i spegeln och förstå att man inte är bättre än någon annan människa ... det däremot är nyttigt, mitt i smärtan.
Det finns de som säger att jag inte är usel. Men jag tror att en hel del faktiskt skulle säga att jag är det. För det skulle jag sagt. Skärp dig, skulle jag sagt, det är väl för fan bara att undvika situationen?! Nej. Det var aldrig så enkelt. Situationen spårade ur så snart den uppstod, redan då var det för sent. Man ska inte döma. Men det gör man i alla fall.
Och ändå skulle jag inte göra ogjort. Vill inte.
/Melo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar