Mitt liv, som det är nu, är surrealistiskt utan gräns. Häromdagen ville jag sparka in huvudet på ödesgudarna. Det vill jag idag också. Med stålskodda docs på tassarna. Jag tror, helt seriöst, att jag håller på att bli galen. Jag är inte ett jag längre, utan fler. Som en hyfsat vardagssplittrad person borde jag ju kunna leva med det tänker jag. Men att kastas från lycka till misär för att sedan kastas upp igen ... det är helt enkelt inte coolt.
Kort idag, men bättre än inget,
/Melo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar